försökens försök
Vet inte riktigt när det började. Hela grejen med mat.
På något sätt har det alltid varit med mig, sen tolvårs åldern skulle jag gissa.
Tjock har jag känt mig så länge jag kan minnas, lågstadiet var nog första gången vi började jämföra magar i omklädningsrummen. Mellanstadiet började all annan skit, onda tankar, hallucinationer och vad som idag ses som puckade beteenden.
I recoverd. Trodde jag åtminstone.
Jag var tjock i våras, kilona från den längre utlandsvistelsen, där mat var min enda vän, ville inte ge vika.
Om jag inte ställt mig på vågen den där dagen för en månad sedan, för att väga resväskan så hade jag känt mig tjock och varit det. Idag ser det annorlunda ut.
6 kilo saknades utan någon anledning och jag blev extremt triggad.
Fyra dagar senare hade jag gått ner 1 kg till, med definitiv mening.
Det blev min lek. Min lek där jag bestämde reglerna och ingen kunde stoppa mig.
10 kg saknas idag och folk börjar kommentera att jag ser så bra ut.
Jag kan inte se det.
Jag kan bara se en tjockis i spegeln.
Innerst inne vet jag att jag gör fel, men rädslan för att gå upp i vikt är enorm.
Mat är en fiende, någonting som stoppar min dröm.
Jag kan inte låta bli att väga mig varje dag och planerar efter siffrorna på vågen.
En cirkel styr livet och jag vet inte om jag vill hänga med eller inte.
Tills vidare fortstätter jag att gömma mat, gå promenader i smyg och jag "vet inte alls varför jag gått ner!".
Jag måste kontrollera något.
På något sätt har det alltid varit med mig, sen tolvårs åldern skulle jag gissa.
Tjock har jag känt mig så länge jag kan minnas, lågstadiet var nog första gången vi började jämföra magar i omklädningsrummen. Mellanstadiet började all annan skit, onda tankar, hallucinationer och vad som idag ses som puckade beteenden.
I recoverd. Trodde jag åtminstone.
Jag var tjock i våras, kilona från den längre utlandsvistelsen, där mat var min enda vän, ville inte ge vika.
Om jag inte ställt mig på vågen den där dagen för en månad sedan, för att väga resväskan så hade jag känt mig tjock och varit det. Idag ser det annorlunda ut.
6 kilo saknades utan någon anledning och jag blev extremt triggad.
Fyra dagar senare hade jag gått ner 1 kg till, med definitiv mening.
Det blev min lek. Min lek där jag bestämde reglerna och ingen kunde stoppa mig.
10 kg saknas idag och folk börjar kommentera att jag ser så bra ut.
Jag kan inte se det.
Jag kan bara se en tjockis i spegeln.
Innerst inne vet jag att jag gör fel, men rädslan för att gå upp i vikt är enorm.
Mat är en fiende, någonting som stoppar min dröm.
Jag kan inte låta bli att väga mig varje dag och planerar efter siffrorna på vågen.
En cirkel styr livet och jag vet inte om jag vill hänga med eller inte.
Tills vidare fortstätter jag att gömma mat, gå promenader i smyg och jag "vet inte alls varför jag gått ner!".
Jag måste kontrollera något.
Kommentarer
Trackback
